Min förlossningsberättelse!

 OK, då kör vi.. Här kommer våran förlossningsberättelse. Jag kommer hela tiden att skriva han om bebisen i magen nu, vi visste ju inte vilket kön de skulle bli men att skriva "den" i berättelsen känns bara fel.. =)
Ok, då sätter vi igång. Måndagen den 25:e Februari hade vi vårat BF datum, men på de ultraljud vi gjort under graviditeten så hade de ju visat att han nog låg åt de större hållet. Så på BF dagen hade vi tid för UL.. Resultatet av de ultraljudet var att han blev beräknad till 4400g! Hjälp tänkte jag... Hon tyckte då att vi inte skulle dra ut på det så länge. Gynläkaren gjorde en hinnsvepning på mig och så bokade hon in en tid på onsdagen den 27/2 för igångsättning om de inte skulle komma igång.. Efter hinnsvepningen började det kännas konstigt och de började göra mer ont.. Själva svepningen va inte alls nån fara och gjorde inte ont.. Lite obehagligt kanske men inte ont.. Men ingen bebis.. Natten till onsdagen då vi skulle in för igångsättnig så kände man att det hände grejer. Hade värkar under natten och kunde inte sova.Så jag kände att jag skulle va mottaglig för en igångsättning. Morgonen kom och klockan 08.00 checka vi in på BB den 27/2...

En undersökning visade att jag hade öppnats 3cm... Så jag fick byta om och vänta på att läkaren skulle komma in och bestämma hur vi skulle gå till väga (blir helt tårögd när jag tänker tillbaka på det här) Vid 09.20 kommer läkaren in och gör en ny undersökning och konstaterar 3cm öppen, honm väljer då att försöka ta hål på hinnorna så att vattnet skall gå och skuruvar fast nåt på hans huvud. Men de kommer inget vatten, så de är bara att vänta... och vänta =)

 Vid 11 tiden går jag på wc för att kissa.. När jag sen har kissat färdigt och står upp och förösker ta på mig mina fina nätbyxor så går vattnet.. Poff ner på golvet.. Jahapp =) torka upp de lite fint och ring på hjälp.. (undrar hur mycket vatten de fanns där inne för de kom ju hela tiden sen i olika skjutsar)
Kl 11.30 börjar dom ge mig värkförstärkande dropp.... Och värkarna börjar komma igång och gör väl mer och mer ont.. Vattnet fortsätter att "forsa" och jag får i mig lite lunch. Försöker slappna av..
Vid lunchtid blev de ju oxå personalbyte och hon som skulle jobba kväll kom och presenterade sig.. Fick oxå veta att hon skulle ha en studerande med sig.. Där blev ajg lite kluven och tänkte först NEJ!! Men sen å andra sidan, tänk om dom inte får va med.. Hur skall dom då lära sig.

Efter ett tag börjar jag få väldigt ont! Jag börjar få svårt att slappna av. Barnmorskan kommer inte och pratar och jag frågar när man kan få epidural.. Inte nu sa hon, för du e öppen så lite så om ca 4 timmar?! Just då kändes 4 timmar som en evighet. Hon gav som förslag att jag skulle duscha och se om de skulle kunna lindra.. Så in i duschen..(kl 14) Men usch va jobbigt! Jag tyckte inte att jag fick nån hjälp av den där duschen. Kunde inte sitta ner och knappt stå pga värkarna, så jag ringer på hjälp.. Började må illa av värmen, sammandragningarna som avlöste varandra och blev mer intensiva. Hon hjälpte mig tillbaka till rummet där jag började spy... Usch va jobbigt att spy samtidigt som man har värkar from hell... Jag hinner varken andas emellan eller slappna av. Dom avlöste varandra.. Innan en värk va slut så startade nästa.. Och de började göra jävligt ont..

Vid 16 tiden kommer en läkare in och undersöker mig. trots en massa intensiva sammandragningar har jag inte öppnats nåt sen jag skrevs in. Så jag va fortfarande bara öppen 3cm.
Vid den tidpunkten hade som stängt av den värkstimulerande droppen då jag va så käslig mot den och hade så ont...

 Vid 16.15 bestämmer dom sig för att flytta mig till förlossningssalen (hade alltså legat på mitt eget rum innan) Dom vill att jag skall testa lustgas.. Min tanke om lustgas va ju att jag inte ville ha det! Mest för att jag inte ville känna mig snurrig i huvudet.. Men just då ville jag inte säga emot.. Om de kunde hjälpa mig så får jag väl lov att testa.. Dom micklade på där med lustgasen men fick de inte att funka.. Dom höll på en stund men gav väl upp sen..  Då beslutas det att jag nu äntligen skulle få epidural! Jag va jätte nervös och orolig för att jag inte skulle klara av att ligga stilla under tiden som dom skulle ge den. Men oj så bra de ändå gick! Ropade nog till en gång att nu kommer den en värk, jag kommer inte kunna ligga still, får jag röra mig!?! Lite fick ja, men på nåt vis klarade kroppen ändå av att ligga stilla trots värk..
Och vilken skillnad de blev när den väl va satt.. De tog några minuter och några värkar, sen va all smärta borta! Underbar käsnla att få slappna av och ANDAS. Jonas tyckte jag såg hög ut =) Men jag va bara lycklig för att det inte gjorde ont längre =) Så nu kunde jag slappna av så nu hoppades vi på att jag skulle börja öppna mig..

När jag har antecknat händelseförloppet har jag nu skrivit fel på tider, så är lite osäker på exakt tid nu.. Men de spelar ju ingen roll.. Vid ca 19 tiden får jag sätta mig på en pilatesboll och rulla lite... Går efetr det på wc och har då börja blöda lite..

19.30 undersöks jag igen och då hade jag öppnats till 5 cm.. Äntligen började de hända grejer.. Som säger till mig att igen sätta mig på pilatesbollen.. Men denna gång blir han stressad i magen så jag måste lägga mig igen.. När epiduralen hade börjat värka så hade dom ju satt igång värkstimulerande droppet igen, men eftersom att jag va ganska känslig så startar dom igen med låg dos.
 Vi ville ju veta vem som gömde sig i magen...

 Vid 22 tiden undersöks jag igen, de har då bytts skift och jag får en tredje barnmorska plus den studerande som då är med fortfarande.. Då säger dom iaf att jag nu är öppen 6-7 cm... Så innan morgonen skall vi få träffa vår bebis.. Snart skulle de va dags.. Dom höjde droppen och gav mig mer smärtlindring.. Kör på bara =)
Vid de här laget har jag slutat skriva upp tider och va som händer--
Men jag testar pilatesbollen igen och samtidigt kollar Jonas och jag på en film på ipaden.. Jonas tyckte att de va tråkigt att föda barn =) de tog ju sån tid. Han hade tänkt att vi skulle ha träffat vårt lilla mirakel för flera timmar sen. Men så hade de inte blivit.. Så där satt vi, trötta och ville träffa vår bebis..  Dom håller ju koll på mig hela tiden med undersökningar... Och natt barnmorskan va så himla trevlig. Satt länge och prata med oss och höll koll på vår bebis i magen..

Men när klockan tickade iväg och dom gjorde sin "sista" undersökning, hon och studerande så tog de så himla lång tid.. Dom höll på jätte länge... Då blev han igen stressad i magen och dom får sluta undersöka.. ja va ju så himla BRA bedövad så jag bara längatde efter att få börja föda fram vårat barn! Men efter den där undersökningen så så lugnade han sig inte utan höll sig stressad i magen..  Min barnmorska sa då att dom hade "ljugit" om hur mycket öppen ja va.. Och att jag nu igen bara va ca 5cm öppen.. Eftersom att bebisen va stressad och inte lugna sig ringde dom in jour läkaren...
När han kom sa han: jaha e de du? jag trodde du skulle varit klar redan =)
Sen gjorde han en vaginal undersökning där han såg fundersam ut... Han bad barnmorkskan att gå efter en ultraljuds maskin då han sa att de känns som att han ligger fel.
Och mycket riktigt.. Ultraljudet visade att han hade roterat fel och lagt sig med pannbjudning.. Och eftersom att han va beräknad att va så stor så sa läkaren att han kommer inte att kunna komma ut den normala vägen, så du förstår va de betyder va... Snitt alltså...

För mig spelade de ingen som helst roll hur han kom ut... (i början av graviditeten va ja emot snitt, men hade växt in i den tanken under graviditeten att de nog är ok ändå) för mig va de viktigaste att han skulle komma ut och att han skulle leva.. hur de gick till brydde jag mig inte om...

De enda jag kände va att jag då skulle bli snuvad på min målbild.. Vilket hade varit just den där stunden då bebisen föds och man får upp den på bröstet.. de hade varit min målbild.. Men hon sa att jag ändå skulle få upp han på bröstet..

Så de va bara för dom att ringa in personal och förbereda för operation. lite nervös blev jag men höll mig ändå lugn, för alla va så trevligaoch snälla och pratde fast de va mitt i natten.. Klockan började närma sig 3 på natten...

Vägen till op salen kände jag väl igen.. Senast jag va där opereades jag för mitt utomkvedshavandeskap.. Dom spände upp ett skynke och kollade så att jag va rätt bedövad...

Jag kände inte hur dom skar men oj så de kändes när dom börja dra i han för att få ut honom.. De blev som ett vakum mot underlivet.. Han satt nog ganska bra där nere och hela jag skakade när dom drog i mig.. Sen känner jag hur dom börjar trycka på magen och sen bara känner att de blir tomt.. Viskar: nu e den ute.... Sekunden som man väntar på att sitt barn skall skrika kändes som en evighet... Skulle han aldrig skrika... Men så kom de.... Skriket.. Å mina tårar börjar sakta rinna längt kinden...
Dom kommer på min vänstra sida och håller upp honom å säger: de blev en pojke! (min magkänsla om att de va pojke stämde då) Och så säger dom och han är STOR.... Å jag säger: nej han e liten..

 Så här har vi han.. Love vår son.. Alldeles nykläckt.. Min tanke va oxå: vem liknar han.. e han vår?! =)

 Här får pappa träffa Love och känna på honom..
De va så fint att se... Och jag blir helt känslosam när jag tänker tillbaka på denna upplevelse.. Så himla fantastisk!

 Tydligen kallt utanför magen =)

 Sen kom dom med han och la han på bröstet.. Jag hade ju hela tiden sett dom.. De kändes så overkligt när han låg där.. Han va min.. Han va vår....! Äntligen va väntan över..
Åh, om man ändå kunde vrida tillbaka klockan så att man fick va me om de igen..

Men när jag tittat på han, sniffat på han och pussat på han sa jag att dom fick ta bort han.. Som ni ser på bilden ligger han ju väldigt högt uppe på mig.. Å dom hade ju sagt att han va en stor gosse, vilket oxå kändes då han låg där. De va tungt att ha han där =)
Jag hade oxå börjar domna bort i armarna där..
Så pappan och bebis fick sen gå och mig lappa dom ihop..  De kändes lite obehagligt när dom stoppa tillbaka de dom hade flyttat på för att få ut honom och jag började må illa..
På uppvaket började jag spy.. Hemsk känsla då man ligger på rygg och benen är som förlamade och mina armar va ju oxå ganska domnade..

Jag tyckte de va lite skönt att bli skjutsad till uppvaket där jag skulle få sova en stund.. jag hade ju som sagt va varit vaken hela natten innan och Love föddes ju 03.02... Så jag behövde få sova en liten stund innan jag skulle få komma och träffa min familj på rummet sen...

Hur som helst så är jag jätte nöjd med hur allt gick till.. De hette Akut snitt, men allt skedde så fint och dom fick än att känna sig lugn och i trygga händer. Jag e verkligen super nöjd!

Så detta va min berättelse.. kan hända att jag glömt lite grejer nu när jag skriver.. Men på ett ungefär...

Så den 28/2 föddes våran son med vikten 4330g (beräknad vikt 4400g)
Där blev vi äntligen den familj vi drömt om.. Vi hade våran prins nu...
Lycka!