Resan mot plusset.

Tänkte att jag skulle berätta en sann historia om hur ett barn kan bli till.
Nåt man fått höra mycket mer av på sista tiden och som media och annat försökt lära oss, så är det ju det här med ofrivillig barnlöshet som det så vackert heter. Jag ser ingen anledning till att jag eller vi skall behöva hålla de hemligt. Många ve,t andra vet inte... Men ibland är de ju verkligen inte så att de bara är att skaffa barn.. De fungerar inte så för alla, även om man skulle önska det.
För oss gick det inte bara så där.. De blev en mycket längre resa, en längre tids väntan och längtan.
3 år närmare bestämt..

Juli 2009va året då jag slutade med p-piller.. Att de kunde ta tid visste jag och  jag hade nästan kallt räknat med att de skulle ta ett år.. Men att det skulle ta oss nästan två år att få till de första plusset hade jag väl aldrig anat. Juni 2011 fick vi de första plusset, en glädje som snabbt byttets ut mot en med ledsen min. Missfall bara några dagar efter plusset.. Kan tycka att de kändes helt ok, för allt gick så snabbt och så "smidigt" om man kan säga så..

Sen blev de lite krångligare. Oktober 2011 kom vårt andra plus.. Efter några veckor kom de en större blödning och jag fick himla ont... För mig kändes de inte alls som med missfallet jag fick på sommaren. Vilket jag även delgav till läkaren som kollade upp mig.. Hon sa missfall.... Men jag kände mig osäker.. Hon sa kom tillbaka om 3 månader, men kollade aldrig upp nåt mer.. Inte med fler blodprov inte med nåt..
November 2011 ca tre veckor efter att läkaren hade sagt missfall ringde jag dit och bad om att få kollas upp på nytt då jag hade hemskt ont, och hade blödit i över en månad. Va hände??
Jo de blev akut operation dagen efter och ett konstaterat utomkvedshavandesakp där jag tvingades operera bort min ena äggledare.. Furktansvärt jobbig period.. Både fysiskt och psykiskt.. De blev ett onödigt långt lidande då läkaren gav fel "diagnos" och hon gjorde dessutom fel när hon aldrig kollade upp med blodprov att hormonet sjönk som de skulle..

Så att bara bli med barn va svårare än man trott..  Det är inget fel med det och inget jag anser att man behöver skämmas för.. Ibland är de bara svårare för vissa än för andra..

Detta har iaf gjort att vi fått chansen att prova ett altrenativt sätt.
IVF alltså provrörsbefruktning.. De blev en masa hormoner, resor till Åbo för att kolla upp hur kroppen eller äggstockarna reagerade på alla hormoner..
En häftig resa i sig som oxå kan va extremt jobbigt.. Jag hade turen att jag inte blev påverkad av hormonerna.. jag va rädd innan att jag skullebli extremt ledsen av alla hormoner eller att man skulle gå upp i vikt. Men jag "skonades" från allt det där.. (kanske va de min tur att ha lite flyt i livet)
Men jag mådde faktiskt bra av sprutorna..
men sen blev de lite knas när jag tydligen blev överstimulerad av hormonerna och efter äggplock och embryo transfer började jag samla vätska i magen och äggstockarna började växa.. Sen så fortsatte den ena att växa efetrsom att jag hade turen att bli gravid..

Tesdag hade vi den 20 juni.. Som blev ett starkt plus.. In till sjukhuset för att lämna blodprov som skulle till åbo och dom bekräftade oxå att vi hade blivit gravida.. =)
Lycka blandas med rädsla för att än en gång bli av med de.. Sommaren va jobbig, en lång väntan på att veckorna skulle gå.. skulle de gå vägen denna gång?? Har ju även haft väldigt ont då min ena äggstock varit allt för stor.. Så jag har ju inte jobbat på hela sommaren då den inte ville krypmpa.. Till yta va den som 30 normalstora äggstockar.. Så de gjorde lite ont..

Men en häftig resa har de varit då jag sett vår lilla från dag ETT.. Jag såg ju en svart liten prick på skärmen när jag fick tillbaka vårt "guldägg" som dom säger.. Sen dess har jag varit på en hel del ultraljud för att kolla upp mina äggstockar och då har jag ju även fått se vår lilla växa för varje gång..
Då har man kunnat lugna sina nerver lite varje gång...

Jag tar inte denna graviditet för givet och jag är extrem tacksam för att vårt första IVF försök än så länge har lyckats.. Imorgn går vi in i vecka 19 och de känns helt otroligt!
Jag blir gråtmild varje gång jag går förbi spegeln och ser att de faktiskt växer en mage på MIG!! Äntligen efter tre års kämpande... Så sitter den där... och jag hoppas ju av hela mitt hjärta att de vill gå hela vägen för oss den här gången.
Att vår lilla vill komma ut till oss nästa år...
Bf har vi den 25:e Februari 2013.. Så de är bara att hålla tummarna nu...