Att förlora någon är de värsta som finns.. Och nu hade jag oturen att förlora två stycken på två veckor, exakt på dagen två veckor=( När jag fick de andra dödsbeskedet kändes de som att mina ben slogs undan.. Först hade jag varit jätte ledsen över de första. Men så känner man att man lite kan hantera den sorgen, begravning var vi på i fredags och på ett vis så fick ju de ett avslut även fast man fortfarande kännser sorg och saknad.. Men sen på lördagen kom då alltså nästa besked.. Jag bara kände att jag ville bryta ihop.. Gud så jag grinade... För båda som vi nu förlorat.. Och tårarna bara kom. Jag kände mig så innerligt ledsen, de gjorde så ont.. Jag tycker att de är svårt att hantera den här känslan att man inte kommer att ses igen. Bara jag tänker på de så vill tårarna komma. Så nu blir de alltså en till begravning... Hoppas att jag kan gå. Den blir ju i Sverige.. De va min Morfar Lasse som dog i lördags. Han hade skrivit så fina saker till mig på mail så jag blir så rörd när jag tänker på det.. Väntade på att han skulle flytta hem til Waxholm igen så att vi skulle kunna träffas.. Men nu blev de inte så... Och de känns för jävligt! Jag hade sett fram emot att få träffa han,.. För inte så länge sen skrev han på mail till mig att han va stolt över att få kalla mig för hans barnbarn.. Och sånt värmer! Usch, jag hatar död... Man blir så ledsen.. Man vet ju att de blir bättre, men när man är i det så är allt så ledsamt! Man har så mycket tankar... Men nu skall jag försöka sluta tänka och torka mina tårar och krypa i säng... Godnatt
Kan förstå hur du känner nu.. har varit med om liknande.. Först dog min morfar i cancer och fyra månder efter det dog min pappa i hjärnblödning. Jag hade inte hämtat mig från de ena förens de andra hände, är en sån som går runt och ältar länge länge. En månad efter pappa, dog min guffar.. då va jag så slut så jag orkade inte ens reflektera över de eller gå på begravning.. 1½ år efter pappa dog sen plötsligt min morbror.. Kändes bara som man bvar med i nån dåligt film eller nåt. Jag känner fortfarande att livet kan va grymt orättvist. Man får väll tänka på alla fina minnen man har bara.. och hoppas att man nångång ses igen.
SvaraRadera<3 många kramar Janni! <3
SvaraRaderaRamona: ja de va mycket på en gång för dig. Livet är ju som vi får lära oss inte alltid rättvis.. Men visst går man vidare.. Man måste få ta sig lite tid att sörja, men sen försöka gå vidare. För dom som vi har förlorat vill ju inte att vi skall må dåligt och va ledsna heller..
SvaraRaderaOch en vacker dag kanske man ses igen, och så länge får man leva på alla fina minnen.
Tack Carro.. Kram <3
SvaraRadera